Grekiska alfabetet – wikipedia gas meter reading

####

Det grekiska alfabetet utvecklades under klassisk tid (omkring 800-talet f.Kr.) och används än idag för att i skrift uttrycka det grekiska språket. Dess bokstäver användes ursprungligen också för att beteckna siffror och tal, och de har med tiden även kommit att användas för en rad andra syften: som matematiska symboler, namn på stjärnor och så vidare. Det grekiska alfabetet är ursprunget till dagens övriga moderna europeiska skriftsystem, de latinska och kyrilliska alfabeten.

Det är oomtvistat att det grekiska alfabetet har utvecklats ur någon äldre form av semitiskt skriftsystem, troligtvis det feniciska alfabetet, som enligt traditionen skulle förmedlats till grekerna via kontakter med feniciska handelsmän. Källor som Coulmas (1989: 142), Naveh (1979:55) och Nationalencyklopedin (1992:Band 8,40) nämner bara det feniciska alfabetet som ursprung, men andra teorier finns också, bl.a anger Sass (94) Proto-Kanaaneiska (till exempel ugaritiska alfabetet). Ytterligare ursprung har också föreslagits, såsom Egypten, Assyrien och Minoiska Kreta eller rent av möjligheten att flera olika språk och nationer varit inblandade samtidigt, den polygenetiska teorin.

Innan det grekiska alfabetet skapades, användes andra skriftsystem för att skriva grekiska. Från 1200-talet f.Kr. finns grekiska texter skrivna med stavelseskriften Linear B bevarade, och liknande system användes på Cypern ända fram till ca. 200 f.Kr.

Den viktigaste innovationen jämfört med dess föregångare, det feniciska alfabetet, var införandet av separata tecken för vokaler. Utan dessa skulle den grekiska skriften, till skillnad från feniciskan, bli praktiskt taget oförståelig, och de moderna arvtagarna av det grekiska skriftsystemet har bevarat detta. (Exempel på alfabeten med vokaler som inte härstammar från det grekiska är Gamla turkiska alfabetet, Etiopiska alfabetet, Indiska alfabeten och Gamla ungerska alfabetet). De första vokalerna var Alfa, Epsilon, Jota, Omikron och Ypsilon (kopierad från hebreiska Waw). Glid- och andningsmarkeringar, som i stort sett var överflödiga i grekiskan, modifierades, och i östgrekiska fick Eta också betydelsen av långt e-ljud. Slutligen infördes Omega för långt O-ljud.

Tre nya konsonanter – Phi, Chi och Psi, som lades till i slutet av alfabetet allt eftersom de togs i bruk, introducerades också. De behövdes huvudsakligen för aspirerande konsonanter som saknades i feniciskan. I västgrekiska kom Chi att få ljudvärdet /ks/ (och blev senare ursprunget till den latinska bokstaven X, snarare än Xi) och Psi ljudvärdet /kʰ/. Under senantiken och medeltiden försvann de aspirerade ljudvärdena och de aspirerade tonlösa klusilerna övergick i tonlösa frikativer. Därför står idag Theta, Phi och Chi för respektive /θ/, /f/ och /x/. De tre bokstävernas ursprung är omdiskuterat: Enligt Miller (53) kommer en Psi-liknande form (Ψ) av kappa från Proto-Kanaaneiska. Kappa stod troligtvis för /k/ såväl som /kʰ/ i tidig grekisk ortografi och senare återinfördes den K-liknande kap från feniciskan för att kunna skilja på /k/ och /kʰ/. Idag står Psi (Ψ) för /ps/, medan Chi (Χ) står för /x/ som utvecklats från den ursprungliga aspirerande velara klusilen. Ypsilon återinfördes också från feniciskan och har samma ursprung som Digamma (upphovet till vårt F). Vissa källor anser dock att Ψ är en ren grekisk innovation utan semitisk föregångare. Jensen (426) kopplar å andra sidan Psi till Ypsilon och Koppa/Phi och Safateniska tecken ( Jensen 463).

Andra bokstäver med omdiskuterat ursprung är Koppa, Φ (Phi), Χ (Chi) och Sampi. Bernal (116) och Brixhe (336) antar att Koppa ursprungligen stod för /kʷ, kʷʰ, gʷ/. Dessa fonem förändrades sen mot /p, pʰ, b/ och Koppa blev snart överflödigt. Medan Pi användes för både det aspirerade och oaspirerade fonemet kom Koppa att symbolisera det aspirerade ljudet. (Denna teori är mycket kontroversiell, men det finns paralleller till denna process: Det moderna ljudvärdet för kastalianskt /z/ förklaras genom en fonetisk förändring från /dz/ över /ts/ till /θ/).

Namnet sampi kom till på medeltiden, troligtvis från grekiska ὁ σάν πι ( (ô) sán pi, ‘som pi’) ( Jensen 462). Det är möjligtvis en nyare form av den semitiska bokstaven san som också finns i etruskiskan. I Jonisk grekiska stod Sampi för /ts/ ( Jensen). Gercke ser Xi som en föregångare till Sampi. Bokstaven användes som alternativ till Sigma men vid klassisk tid hade den senare helt tagit över och Sampi försvann ur alfabetet.

Bokstäverna Wau (senare kallad Digamma) och Koppa försvann också. Den förra behövdes bara i de västliga dialekterna (där de via det etruskiska alfabetet gav upphov till dagens latinska F och Q) och den senare knappast alls. De levde emellertid kvar i det joniska talbeteckningssystemet där de olika bokstäverna representerade specifika talvärden. San återinfördes också senare och stod för värdet 900. Tusentalsvärden uttrycktes genom en markering uppe till vänster om bokstaven (‘A för 1000, ‘B för 2000 etc).

Ursprungligen fanns det flera varianter av det grekiska alfabetet, de mest betydande västgrekisk (chalkidisk) och östgrekisk (jonisk) grekiska. Den förra gav upphov till det etruskiska alfabetet och sedermera det latinska alfabetet. Aten antog den joniska skriften som standard år 403 f.Kr. och snart därefter försvann de andra varianterna. De grekiska tecknen kom sedermera att alltid skrivas från vänster till höger, men ursprungligen var skrivsättet från höger till vänster (med asymmetriska tecken spegelvända) och därefter varierande – eller oftast alternerande fram och tillbaka, så kallad bustrofedon.

Under medeltiden genomgick den grekiska skriften liknande förändringar som det romerska alfabetet: medan de gamla formerna behölls som en monumental skrift, kom "små bokstäver", via uncialskrift och slutligen minuskelskrift, att ta över. Bokstaven σ (sigma), som skrevs som ς i slutet av ord, användes parallellt med modernare ‘långa’ och ‘korta’ s. Aristofanes från Bysans införde också accentering av de grekiska bokstäverna för att underlätta uttalet.

Grekerna var de första som generaliserade den alfabetiska användningen av vokaltecken. Huruvida detta gjordes medvetet är omtvistat, och det är oklart om de över huvud taget gjorde samma distinktion mellan vokaler och konsonanter som vi gör idag. Flerspråkighet i samband täta handelskontakter mellan olika folkgrupper har framförts som en faktor för utvecklingen av alfabetiska skriftsystem. Antagandet av det grekiska alfabetet är antagligen inte en enkel, isolerad händelse utan resultatet av en flerskiktad process, baserad på många semitiska skriftsystem.