Laser – wikipedia gas x strips review

####

Den första användbara lasern gjordes vid Hughes Research Laboratories i Malibu av Theodore Maiman år 1960. Den första lasern var en rubinlaser, där lasermediet bestod av en rubinkristall. Rubinlasern ger en röd laserstråle såklart, vilket Maiman förutsagt efter teoretiska beräkningar. Problemet var att ingen visste exakt hur en laserstråle skulle se ut, han visste inte om den skulle vara användbar eller inte men det visade den sig att vara och den gav mycket framgång i senare försök. Maiman var inte säker på att han med blotta ögat skulle kunna avgöra om lasern fungerade eller om det röda ljus han såg bara var rött fluorescensljus från spontan emission i rubinkristallen.

Maiman utförde därför två olika experiment med sina kollegors hjälp som övertygade honom om att det verkligen var laserljus de såg och att det inte var farligt för ögonen. Det första Maiman valde att göra var att mäta längden på ljuspulserna från lasern med en fotodetektor. Vid spontanemission är fluorescenslivslängden från rubin omkring 3 millisekunder. När laserverkan uppnåtts förkortades pulslängden till hundradelar av detta vilket var en stor framgång.

Lasern sänder ut fotoner i fas med varandra i en smal väldefinierad ljusstråle i en enda våglängd, till skillnad från en vanlig ljuskälla som sänder ut fotoner i alla riktningar och faser över ett brett elektromagnetiskt spektrum (olika våglängder). Lasern kan man koncentrera till en liten yta och då blir den därmed mycket intensivare. Laserljus som är starkt koncentrerat och intensivt kan skära genom mineraler och stål. Lasern används ofta även inom optisk kommunikation.

Laserljus kan förekomma över hela det infraröda, synliga och ultravioletta spektret ned till röntgenstrålning. Dock är rött laserljus billigast att framställa och används därför ofta. Det finns en apparatur liknande lasern som istället för synligt ljus använder våglängder i mikrovågsdelen av ljusspektret. Dessa kallas för maser (Microwave Amplification by Stimulated Emission of Radiation). Masrarna används som regel inte som källor för mikrovågsstrålning, utan som extremt känsliga förstärkare i till exempel radioastronomiska mottagare.

En atom eller molekyl som utsätts för ljus av lämplig våglängd kan ta upp ljusenergi i form av fotoner och därmed övergå till en högre energinivå. I lasersammanhang kallas detta att atomen eller molekylen pumpas. Pumpljuset kan komma från en blixtlampa eller från en annan laser. Av flera orsaker kan elektronen sedan hoppa från den högre energinivån till en lägre; detta leder då till att en foton med en energi motsvarande energiskillnaden mellan excitationsnivåerna emitteras. Detta kallas de-excitation. Beroende på om övergångarna ligger mellan elektroniska nivåer (det vill säga att elektronernas struktur i atomen eller molekylen ändras) eller inom rotations- och vibrationsband kommer den emitterade fotonens våglängd att ligga mellan synligt ljus och infrarött.

En optisk kavitet består av två speglar som placeras på varsin sida av lasermediet. Laserljuset kommer därför att passera genom mediet upprepade gånger. Den ena spegeln reflekterar inte riktigt allt ljus, så det ljus som lämnar kaviteten genom denna spegel bildar den utgående laserstrålen.

Q-switching är ett sätt att skapa korta laserpulser med mycket hög effekt, som bygger på att kaviteten görs ogenomskinlig. En äldre metod för att åstadkomma Q-switching är att använda en roterande spegel, en annan är att placera ett absorberande material mellan lasermediet och utkopplingsspegeln. Detta material bleks tills det blir transparent.

• Helium-neonlaser använder som aktivt medium helium och neon och som pumpanordning elektriska urladdningar. Lasern uppnår laserverkan bland annat vid 632,8 nm. Excitationen uppnås genom kollisioner mellan heliumatomerna. De flesta helium-neonlasrar har låg effekt, 0,5–10 mW.

• Excimerlaser ger strålning i det ultravioletta området. De används bland annat inom tunnfilmstekniken och halvledarindustrin. Eftersom fotonenergin är hög kommer organiska molekyler att slås sönder av strålningen. Detta har medfört att excimerlasern ofta används inom medicin och biologin.

Lasertekniken har kommit att få en rad olika tillämpningar. Den kan till exempel användas för att mäta luftföroreningar, bilars hastighet, gassammansättningen i till exempel köttfärs- och juiceförpackningar eller användas som vattenpass. Lasern kan även användas för att art- eller kategoribestämma flygande fåglar, även på hög höjd, genom att identifiera specifika färgämnen i fågelns fjäderdräkt. [4 ] En annan användning är laserspektroskopi, där man t.ex. kan separera olika isotoper från varandra. [5 ] Laserpekare förbättrar verbal vägledning som ges till studenter under kirurgisk utbildning. Den föreslagna förklaringsmekanismen är att tekniken möjliggör en tydligare och mer exakt beskrivning och identifieringen av anatomiska strukturer. [6 ] Medicin [ redigera | redigera wikitext ]

Laserbehandling med s.k. lågeffektslaser (eng. Low Level Laser Therapy/LLLT) [7 ] används mycket inom medicin för att behandla olika tillstånd som ex. inflammatoriska tillstånd, immunologiska, cirkulatoriska och för att stimulera sårläkning. Forskningen började med Endre Mesters försök att behandla sår på möss och hans första publikation kom ut 1967, se vidare Endre Mester [8 ]. En enkel sökning på Pubmed (Medline) med sökorden LLLT laser ger idag (sept 2014) 3756 träffar som alla handlar om respons av LLLT behandling och stimulering på så väl cellkulturer, djur och människor. [9 ] Regler för yrkesmässig användning av laser [ redigera | redigera wikitext ]

• ^ Badman, Märit; Höglund, Katja; Höglund, Odd V.. ” Student Perceptions of the Use of a Laser Pointer for Intra-Operative Guidance in Feline Castration”. Journal of Veterinary Medical Education: sid. 1–3. doi: 10.3138/jvme.0515-084R2. ISSN 0748-321X . http://jvme.utpjournals.press/doi/10.3138/jvme.0515-084R2 . Läst 4 juni 2016.