Ormar – wikipedia 1 unit electricity cost in gujarat

########

Ormar förekommer nästan över hela jorden. Allmänt ligger deras utbredningsområde mellan 63° nordlig bredd och 43° sydlig bredd. Den nordligaste arten är huggormen, som förekommer i Skandinavien, och den sydligaste är Bothrops ammodytoides som lever i Patagonien. Inom utbredningsområde finns det dock några öar och ögrupper där ormar gas number saknas. Dessa är Irland, Island, Azorerna, Bermuda, Nya Zeeland och Hawaii.

Under evolutionens lopp har ormar anpassat sig till olika habitat. Det finns arter som lever på land eller under jorden, arter som lever i vatten (i både salt- och sötvatten) och arter som lever i träd. En del arter förekommer i flera av de nämnda habitaten. De områden där det finns många olika resurser och ett flertal electricity and magnetism review game ekologiska nischer har det största antalet ormarter. Den största artrikedomen finns därför i tropikerna. Trots det finns det ändå ormar i till synes ogynnsamma regioner som öknar och bergskedjor.

I Sverige förekommer arterna huggorm ( Vipera berus), snok ( Natrix natrix) och hasselsnok ( Coronella austriaca). Sveriges ormar är alla fridlysta. Kopparödla kallas ibland för kopparorm eller ormslå men är alltså en ödleart och inte en orm. Huggormen är den enda giftiga ormen i Sverige, men dess bett är sällan livshotande för en vuxen människa.

Ormarnas mun är formad så att de kan sträcka ut tungan utan att behöva öppna hela munnen. Vissa ormar kan öppna munnen så mycket att de kan svälja ett electricity song 2015 helt vildsvin. Könsdimorfism förekommer hos ormar i sällsynta fall. Till exempel är honor av huggormen ( Vipera berus) mer brun- eller rödaktiga än hanar och honornas mönstring är inte så tydlig.

Ormarnas hud består av tre skikt: överhuden ( epidermis), läderhuden ( dermis) och underhuden ( subcutis). Alla skikt har olika funktioner. Cellerna i överhuden innehåller keratin för att bilda ett tätt och flexibelt hornskikt i form av fjäll. Överhuden skyddar djuret mot skadlig inverkan från omvärlden. I läderhuden finns flera nervändor, bindvävnad, blodkärl och pigmentceller. I underhuden sparar ormen fett som energireserv.

Alla ormar har lätt giftigt saliv och matsmältningsvätskor som används för att bryta ner maten. De som betecknas som giftiga har ombildat och förstärkt detta gift och använder det till att döda sina byten. Många ormar är predatorer och gas dryer vs electric dryer hookups de sväljer sina byten hela till skillnad från många andra rovdjur som har extremiteter vilket gör det enklare att slita sönder sina byten. Med hjälp av gifttänderna kan de paralysera eller döda även större byten som annars kan smita iväg.

En undersökning av embryon från åtta olika arter med främre eller bakre huggtänder (inklusive en art helt utan huggtänder) har visat att de främre huggtänderna hos till exempel Viperidae och Elapidae utvecklas långt bak i den övre käken för att sedan vandra fram till sin rätta plats. De bakre huggtänderna, till exempel hos vissa ormar som tillhör familjen Colubridae, stannar istället kvar på den ursprungliga platsen. De olika släktlinjerna kunde därefter utveckla deras komplicerade giftsystem.

Den nya undersökningen föreslår en ny modell för evolutionen av ormens huggtänder. Undersökningen visar den förhistoriska mekanismen som gjorde att ormens huggtänder utvecklades electricity for beginners utifrån tänderna. Den bakre delen av ormens tandformande lager i den övre electricity generation in usa käken blev för länge sedan utvecklingsmässigt separerad ifrån resten och bildade då ett främre och ett bakre tandformande lager som är utvecklingsmässigt oberoende från varandra. Hos ormar med bakre huggtänder finns detta förhållande kvar, det bakre lagret bildar huggtänderna medan det främre bildar vanliga tänder.

Även hos ormar med främre huggtänder är det det bakre lagret som bildar dessa huggtänderna. Den nya modellen tyder på att ormar med främre huggtänder förlorade det främre tandformande lagret och det bakre lagret bildade huggtänder som kunde vandra fram till en främre, mer effektiv position. Modellen tyder även på att Viperidae och Elapidae oberoende från varandra förlorade det främre tandformande gas tax in washington state lagret, vilket stämmer överens med det faktum att de inte bildar en monofyletisk grupp. [4 ] Andra evolutionära teorier [ redigera | redigera wikitext ]

Ormar lever vanligen ensamma och deras sociala beteende är mindre välutvecklat. De möts bara under ett fåtal situationer, såsom vid parningen (se rubriken fortplantning). De möts också vid platser med särskilt bra tillgång till föda. Till exempel uppsöker individer av arten strumpebandssnok ( Thamnophis sirtalis) vattenansamlingar där tusentals grodor som just avslutad metamorfosen kommer på land. De kan också mötas vid platser som är särskilt lämpliga för att lägga ägg på (ofta finns brist på dessa platser och därför samlas flera honor på ett ställe) eller för att skapa ett gynnande mikroklimat (dräktiga honor skapar på så sätt goda förutsättningar för sina ungdjur, i tempererade regioner samlas några ormar när de övervintrar).

Ormar har sällan ett revir. Ett känt undantag är mambor ( Dendroaspis) under parningstiden. Flera arter stannar hela livet i samma region men det finns även arter som vandrar physical science electricity review worksheet. Vandringar kan hänga ihop med årstiderna eller så förflyttar sig ormarna när antalet individer i ett område blir för stort. En del arter som vanligen lever i öknar (till exempel den amerikanske sidvindaren, Crotalus cerastes) utför ibland längre vandringar vars syfte är okänt.

Beroende på levnadsområdet har ormar olika rörelsesätt. Ormar som lever terrestriskt kan oftast kravla och simma. Undantaget är ormar som lever under jorden. Dessa måste gräva för att komma framåt. Havsormar (Hydrophiinae) har särskilt bra förmåga att dyka. De stänger sina näsöppningar och stannar upp till en timme under vattenytan. Dessutom kan några arter klättra och hoppa och en del trädlevande arter kan grade 6 electricity till och med glida en bit genom luften. De plattar ut sin kropp och svävar till nästa träd. Som det nämnts i början använder sig de flesta ormar av ett kravlande rörelsesätt men de har olika tekniker:

• Att y gasset ormen slingrar sig är den vanligaste metoden. Ormen pressar sina starka muskler mot olika föremål på marken (stenar, kvistar) och trycker sig snett framåt. Då olika delar av kroppen pressar djuret till vänster och andra delar till höger är den resulterande riktningen rakt fram. I djungeln når några arter på så sätt en hastighet upp till 6 kilometer per timme.

Ungefär 3 000 arter av orm är kända. För några taxon är det oklart huruvida de utgör underarter eller självständiga arter och dessutom beskrivs ständigt nya arter. [5 ] På grund av detta skiljer sig antalet arter i olika vetenskapliga avhandlingar. Även släktskapsförhållandena mellan de kända arterna är inte helt utredd. Taxonomin redovisas därför annorlunda i olika studier.

Ormar antas under en period av sin evolution ha levt under jord, där de förlorade sina ben eftersom de inte behövdes och mestadels var i vägen. [ källa behövs] Av samma orsak har ormarna också förlorat sina ögonlock, vilka ersatts av ett permanent skyddande hudskikt. En indikation på att denna teori stämmer är att ormar fortfarande söker skydd i håligheter och gropar när de känner sig hotade av rovdjur eller oväder. [ källa behövs electricity outage]