Saab 29 tunnan – wikipedia gas vs electric stove top

####

Från 1954 och framåt byggdes alla jakt- och attackplan om och fick efterbrännkammare konstruerad av Östen Svantesson. [3 ] Vissa modifierades på flottilj (J 29E), andra direkt på Saab. Detta höjde maxhastigheten på planen en del men framförallt förbättrades stigförmågan. Denna modifiering kom inte S 29C tillgodo.

Av flygvapnets 661 Tunnor avskrevs 242 på grund av haverier där sammanlagt 99 piloter omkom. Den relativt höga olycksfrekvensen i början berodde på bristande kunskap om pilvingens egenskaper, i kombination med att det inte fanns någon tvåsitsig skolversion. En skolversion hade föreslagits av Saab, men flygvapnet valde att prioritera produktionen av jaktversionen.

I samband med avvecklingen av systemet och övergång till bland annat Draken-systemet, kom kanonerna från de skrotade planen att användas till att beväpna Pansarbandvagn 302. Tunnan kom att tjänstgöra vid Målflygdivisionen (MFD) fram till 1976.

I samband med flygvapnets femtioårsjubileum i augusti 1976 startades föreningen Tusen Timmar Tunnan, även känd som TTT Klubben, en sammanslutning vars medlemmar har minst tusen timmar, enligt militärt sätt att räkna flygtid, i Saab 29. Klubben bildades formellt först 1987, och kunde då visa upp en lista med 79 piloter.

Den 6 maj 1954 satte en kapten i flygvapnet, Anders Westerlund, ett världsrekord med en J 29B med en medelhastighet på 977 km/h på en 500 km lång bana. Tiden var 30 minuter och 42 sekunder. Därmed distanserades det tidigare amerikanska rekordet med 27 km/h. Sverige fick behålla det rekordet i ett år innan det slogs av en amerikansk F-86H Sabre.

Den 3 mars 1955 var det dags igen. Två S 29C från Södermanlands flygflottilj (F 11) flugna av kapten Hans Neij och fältflygare Birger Eriksson, slog 23 mars 1955 världsrekord över en sluten 1 000 km lång bana. De flög sträckan Nyköping– Örnsköldsvik och åter med en medelfart på 900,6 km/h. Det gamla rekordet löd på 822 km/h och sattes i maj 1950 av den brittiske testpiloten James "Jim" Cooksey med en Gloster Meteor. [4 ] Tunnan i krig [ redigera | redigera wikitext ]

Som en del i FN-operationen ONUC skickades 5 stycken J 29B till Kongo-Léopoldville 1961 i fredsbevarande syfte, under Kongokrisen. Ytterligare 4 stycken J 29B och 2 stycken S 29C skickades till Kongo året efter. Förbandet, benämnt F 22, ingick som en del i flygstyrkan U.N. Fighter Wing som var sammansatt av flygplan från flera länder. Inledningsvis deltog indiskt och etiopiskt flyg, i ett senare skede tillkom iranska och filippinska förband. Detta var andra gången svenskt stridsflyg deltog i krig (första gången var 1939–1940 när det svenska frivilligförbandet F 19, deltog i finska vinterkriget.) och insatsen betraktades som framgångsrik med hög tjänstgöringsgrad för Tunnan-planen. De svenska planen angrep främst markmål, eftersom deras katangensiska motståndares fåtaliga stridsplan hade sämre luftstridsförmåga än Tunnan.

Konfrontation med det katangesiska flyget förekom men luftstrid inträffade endast vid ett tillfälle, den 29 december 1962. Under anflygning inför ett anfall mot flygplatsen i Kolwezi mötte en rote J 29 ur F 22 en katangesisk Harvard, flugen av en polsk pilot, som nyss startat från Kolwezi. Det rådde vid tillfället svåra väderförhållanden med dålig sikt och en mycket låg molnbas. Flygplanen flög på näst intill kontrakurs på låg höjd men den svenske rotechefen, Åke Christiansson beslutade ändå att anfalla. J 29:orna gjorde en sväng in mot det katangesiska planet och öppnade eld på relativt kort avstånd. Christiansson lyckades träffa Harvardens stjärtparti och allvarligt skada sidrodret. Piloten i Harvarden steg omedelbart upp i det låga molnlagret och den svenska roten tappade kontakten, varvid man fortsatte anflygningen mot Kolwezi. Harvarden lyckades därefter ta sig till Jadotville och landa där, men var satt ur flygbart skick under resten av stridigheterna. Piloten klarade sig utan skador. [5 ]

Under insatsen gick två J 29 förlorade vid haverier. I båda fallen i samband med landning på Kaminabasen utan personskador och med begränsade materiella skador, dock bedömdes reparationer för kostsamma eller tidskrävande och flygplanen ställdes av för att användas som reservdelsobjekt eller som skjutmål. När FN-insatsen avvecklades 1964, flög två J 29 och de båda S 29:orna hem till Sverige medan övriga flygplan sprängdes på plats, eftersom de var alltför omoderna för tjänst i Sverige och kostnaden att ta hem dem blev alltför hög. Ett flygplan 29398 (Vit Filip) finns bevarat på Flygvapenmuseum i Linköping (för närvarande i förråd). Den J 29F, 29657 som finns hos National Air and Space Museum i Washington D.C. bär samma märkning som ett flygplan ur F 22 men har aldrig varit i Kongo.

Saab gjorde omfattande försök att sälja Tunnan internationellt men någon affär kom aldrig till stånd. Österrike kom däremot senare att köpa 30 begagnade J 29F, vilka tjänstgjorde mellan åren 1961 och 1972. Tio flygplan avskrevs efter haverier där sex piloter omkom.

Tidigt under Tunnans utveckling innan flygplanet ens fått ett internt namn på Saab kallades projektet bara JxR. Ett antal olika utkast i olika konfigurationer gjordes 1945 för Sveriges nästa jaktflygplan. De absolut första utkasten hade två bommar som tidigare projektet Saab 21 men i slutändan valde man en konfiguration med luftintaget i nosen. Det första utkastet av JxR med luftintaget i nosen hade raka vingar och en STAL Skuten reamotor. Denna variant av Tunnan kom inte längre en detta på grund av att Saab fick tag på tyska dokument om pilvingar och att Skuten inte hade byggts än vid denna tidpunkt. Denna brukar ibland kallas för Urtunnan. [9 ] [10 ] [11 ]

Saab R 1001 var det första Tunnanprojektet som nästan blev byggt. Planet hade en de Havilland Goblin-reamotor och pilvingar. Det första utkastet av R 1001 ritades sent 1945 och en fullskalig atrapp byggdes 1946. Flygplanet kom dock inte längre på grund av att starkare motorer blev tillgängliga och om R 1001 skulle kunna använda en sådan behövdes sido- och höjdroder ritas om och sluttas tillbaka. [9 ] [10 ] [11 ]

J 29R var ett projekt att montera en radar i nosen på en J 29D. Två konfigurationer föreslogs, en med radarn centralt i luftintaget och en med radarn i en "näsa" ovanför luftintaget framför cockpitten. J 29R skulle fungerat som ett nattjaktflygplan men radarn skulle ävan ha hjälp att hitta flygplan i moln. En prototyp med en attrapp radom kallad "lösnäsa" testades. Projektet stoppades på grund av försämrad sikt och utvecklingen av Saab 32 Lansen som skulle fylla samma roll. [12 ] [13 ]

Tunnans beväpning på 4 stycken 20 mm automatkanoner ansågs inte kraftfull nog att effektivt skjuta ner bombflygplan och därför föreslog man att förse Tunnan med efterbrännkammare och 4 stycken 30 mm automatkanon m/55. En prototyp byggdes med 4 stycken 30 mm akan m/55 men som J 29R kom projektet inte längre på grund av utvecklingen av Saab 32 Lansen. [12 ] [14 ] [15 ] Bevarade flygplan [ redigera | redigera wikitext ]