Spanska – wikipedia electricity word search pdf

Med nästan 100 miljoner talare som både första- och andraspråk har Mexiko den största spansktalande befolkningen i världen. Näst störst är Spanien (46 miljoner), följt av Colombia (44 miljoner), Argentina (39 miljoner) och USA (cirka 30 miljoner).

Spanska är ett officiellt språk i FN, EU och Afrikanska unionen samt 20 länder: Argentina, Bolivia (tillsammans med quechua, aymará och Guaraní), Chile, Colombia, Costa Rica, Kuba, Dominikanska republiken, Ecuador, El Salvador, Ekvatorialguinea (tillsammans med franska), Guatemala, Honduras, Mexiko, Nicaragua, Panama, Paraguay (tillsammans med guaraní), Peru (tillsammans med quechua och aymará), Puerto Rico, Spanien (tillsammans med katalanska, galiciska och baskiska), Uruguay och Venezuela.

I USA, som inte har något officiellt språk, talas spanska av tre fjärdedelar av de cirka 40 miljoner latinamerikaner som bor i landet. Spanska har dock erkänts som andraspråk i delstaten New Mexico, och är modersmål för befolkningen i Puerto Rico som är i samvälde med USA.

På Filippinerna upphörde spanskan att vara officiellt språk 1973. Enligt en folkräkning 1990 beräknades antalet talare till 2 658, mindre än en promille av befolkningen. Trots att inhemska och engelska räkneord är de mest använda för att räkna pengar, ålder och tid, så används fortfarande det spanska decimalsystemet i hög utsträckning och den filippinska kalendern är en modifierad version av den spanska. Vidare talas det enda existerande spansk-asiatiska kreolspråket av 292 630 filippiner (1990). De flesta av dessa finns på olika delar av ön Mindanao och området söder om Manila på ön Luzon. De flesta inhemska filippinska språken innehåller stora mängder spanska lånord.

Regionalt finns olika dialekter och varianter i både Spanien och Latinamerika. Den variant av spanska som talas i Latinamerika, såsom argentinsk spanska, karibisk spanska, peruansk spanska och colombiansk spanska, anses komma av den spanska som talas i sydvästra Spanien, främst i Andalusien, Extremadura och på Kanarieöarna.

I Spanien anses ofta den nordkastilianska dialekten vara mall för standarduttalet även om dess svaga användande av pronomen ( laísmo) i allmänhet ogillas. Spanska har tre pronomen i andra person singular tú, usted, och, i vissa delar av Latinamerika, vos. Generellt betraktas tú och vos som informella och något som används mellan vänner, även om vos i Spanien betraktas som en väldigt ålderdomlig och underdånig form som numera endast används i liturgiska sammanhang. Usted är den universellt formella formen och används för att markera respekt, som när man tilltalar sina föräldrar eller okända människor. I Costa Rica och Colombia används Usted på både formellt och informellt sätt. De latinamerikanska dialekterna har endast en form, ustedes, vilket är neutralt i tilltalston, medan den spanska kastilianskan har två: ustedes (formellt) och vosotros (neutralt).

• Den tonande labiodentala frikativan / v/ (som kunde stavas med "u" eller "v") smälte samman med det bilabiala / b/. Egentligen representerar "b" och "v" i skrift samma ljud i de flesta spanska dialekter, utom i vissa delar av Spanien, och då i synnerhet runt Katalonien och Valencia.

• Den tonande alveolara affrikatan / ʣ/ ("s" i skrift) gick ihop med det tonlösa / ʦ/ ("ç,ce,ci" i skrift), som senare utvecklades till det interdentala (läspande) / θ/. Detta används endast i vissa delar av Spanien, i många dialekter finns endast /s/, exempelvis på Kanarieöarna, i Latinamerika och i Andalusien.

Spanskan betonar fonem efter ett system som inte går att förutsäga genom ordet i sig självt och vissa ord kan endast skiljas åt med korrekt betoning. Till exempel betyder camino (med betoning på näst sista stavelsen) ”väg” eller första person singular av verbet caminar (”att gå/vandra”) medan caminó är tredje person singular av samma verb fast i dåtid (indefinido). Eftersom alla spanska stavelser har samma relativa längd är spanskan ett stavelserytmiskt språk, till skillnad från bland annat svenskan, där vikten i rytmen läggs på betonade stavelser.

Spanskan använder en lätt modifierad variant av det latinska alfabetet. Vokaler markeras med akut accent (á, é, í, ó, ú) för att markera betoning som inte följer det vanliga mönstret eller för att särskilja ord som stavas lika men har olika uttal; trema används för ‘u’ (ü) efter ‘g’ när det ska anges om det blir [gw] eller [gu]; ‘n’ får ett tilde ( ñ) för att indikera en palatalisering. Tidigare ansågs rr vara en egen bokstav, men är numera avskaffat. Ch [6 ] och ll [7 ] har ansetts som separata bokstäver sedan 1803, men sedan de spanska språkakademiernas tionde kongress 1994 har man kommit överens att betrakta dem som bokstavskombinationer på begäran från Unesco och andra internationella organisationer, med vissa undantag. Alltså sorteras numera ch inte mellan c och d, som tidigare, utan kommer mellan ce och ci.

Skriven spanska inleder utrops- och frågesatser med tecken som ser ut som uppochnedvända utropstecken respektive frågetecken. Till exempel ¿Qué dices? (”Vad säger du?”), ¡No es verdad! (”Det är inte sant!”). Detta gör att man redan från början av satsen uppfattar dess karaktär.

Betoningen i skrift markerar också betoning enligt tydliga och konsekventa regler. Den naturliga betoningen ligger på sista stavelsen om ordet slutar på alla konsonanter utom "n" eller "s" och på den näst sista stavelsen på ord som slutar med en vokal, "n" eller "s". Betoningen på ord som inte följer dessa regler markeras med akut accent över den betonade vokalen.

En rad homonymer särskiljs med hjälp av accenter, även om många av dessa bara innehåller en stavelse: te ( pronomen i andra person, ackusativ) och té (”te”, som i dryck); se ( reflexivt pronomen i tredje person) och sé (”jag vet” eller imperativ av ”vara”); como (”som” eller ”jag äter”) och cómo (”hur?”).

Även om en del missförstånd kan uppstå angående samband mellan stavning och uttal – bland annat på grund av stumt "h", de väldigt snarlika "b" och "v", och att spansktalande i södra Spanien och Latinamerika inte skiljer "s" och "z" åt i uttal – är spanskan relativt konsekvent och förutsägbar.